Mitt förra inlägg här på köpstoppsbloggen hade rubriken ”allt har ett slut”. Jag menade då saker, prylar och annat som är tillverkat av oss människor. Särskilt skrev jag om mina skor som gått sönder och ersatts med likadana nya. Mina gamla vinterkängor hade också satt sin sista potatis och förpassats till annan plats då de inte kunde repareras.

Inte visste jag då att vår morbrors slut var helt nära. Han somnade in den 17 september i sitt hem. Jag hade tänkt på honom i flera dagar och  min syster och jag pratade om att nu måste vi ringa och höra hur han har det.  Sorgligt känns det och trist att vi bodde så långt från varandra. Vår morbror levde i 92 år. Han var en fin och känslig man som tyckte om skogen, naturen och sin trädgård. Där hade han både växthus och biodling. Musiken var i hans liv. Med katten i knät njöt han av opera på radio.

Livet är ändligt tänker jag lite mer nu. Vad strävar vi efter? Vilka är våra drivkrafter? Varför samlar vi på så många saker? Vi får ändå inget med oss. Eller hur!

Fotografier däremot är mycket intressanta. De berättar historia och ger oss inblickar som här i en helt annan tid.

På bilden från 1923 sitter vår morbror i morfars knä. Han är 2 år. Vår mamma Marta står intill sin pappa Oskar Albin. Morfars mor Albertina Petronella sitter i länsstolen. Mor Karin står upp med sin lilla Signe tryggt framför. Kläderna sydde mor Karin. Hon var en skicklig sömmerska. Ibland såg vi ut som prinsessor Signe och jag har mamma berättat. 

fam Landgren 1923